torsdag 30 juli 2009
Nytt hår
onsdag 29 juli 2009
Livskvalitet
tisdag 28 juli 2009
måndag 27 juli 2009
Sommar!
lördag 25 juli 2009
fredag 24 juli 2009
På Halmstads äventyrsland. Elvis med imp
torsdag 23 juli 2009
onsdag 22 juli 2009
Kusinerna ihopkurade under paraplyet. Pl
Hur tänker man när man gör sånt här godi
lördag 18 juli 2009
Projekt hos syrran. Blir svettig av att
fredag 17 juli 2009
tisdag 14 juli 2009
Mobilblogg!
Nu när min superfina W995 har landat på Snäckvägen kommer den här bloggen bli mer frekvent uppdaterad. En bild, lite text och så iväg via e-mail rätt in i bloggen. Rubrikerna blir lite konstiga, den tar in så mycket av texten jag skriver på mobilen som går inne på den raden och klipper sen. Sen upprepas allt fast allt jag skrev lite längre ner. Perfektionisten i mig avskyr detta, terapeuten älskar det. Slappfisen i mig kanske borde läsa om det går att ordna på nåt vis, men skit samma. Jag får ut bilder i bloggen och det är väl det viktigaste?
Kommer fylla på med text också om allt som händer, men med tanke på hur ofta det har blivit hittils så är det här en perfekt lösning!
Kommer fylla på med text också om allt som händer, men med tanke på hur ofta det har blivit hittils så är det här en perfekt lösning!
söndag 5 juli 2009
Det här är något man inte önskar sin värsta fiende. Jag har ännu inte orkat skriva ner allt som har hänt. Har tänkt att jag ska göra det som nån slags terapi, men som sagt, det är för tungt ännu. Tror att jag inte egentligen har fattat vad som hänt. Borde jag inte ha gråtit mer i så fall? Jag har gråtit två gånger sen det hände. Den första gången var efter dom hade stuckit honom tre gånger i ryggslutet för att få ryggmärgsvätska, och andra gången var efter återfallet han fick efter 7 dagars uppehåll. Då bröt jag ihop på Neos dagis av alla ställen och bara satt och grät. Underbara personal som gjorde sitt bästa för att trösta.Nu har det gått 10 dagar sedan det senaste anfallet. Jag ber till alla högre makter som finns att det inte ska komma något mer. Tänk om det gör det? Vet inte vad jag gör då.
Det värsta är nog att vi inte vet vad det beror på. Nu tror ju läkarna att det beror på att han får upp mat i strupen som täpper till, dykreflexen, och som gör att han inte kan andas, och sen går kroppen i försvar med någon slags kramp. Men dom vet ju inte 100% säkert. Skulle det aldrig mer komma tillbaka så kanske det går att leva med den förklaringen. Men om det kommer tillbaka. Herregud, dom måste ju hitta vad det är! Magnus och jag satt och drömde om vad vi skulle göra om vi vann massa pengar. Vi var rörande överens om att vi skulle åka till USA och köpa privat vård om han skulle fortsätta vara sjuk. Även om vi är ganska så positivt förvånade om farten det blev på alla undersökningar, så är det sjukt att det ska behöva vara så rörigt. Tror att vi har träffat upp till 10 olika läkare. Och några av dom verkar inte ens ha läst journalen så dom kommer med sina egna slutsatser. Den mesta diagnostiseringen har jag gjort själv via internet, och fått bekräftat efter direkta frågor till läkarna.. Ska det behöva vara så i ett så medicinskt utvecklat land som Sverige?
Hade bara tänkt skriva ett kort inlägg om att vi lever och har det hyfsat just nu, men det var visst mer som ville ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
